Moop Mama

Har varit upptagen med annat och ligger efter med uppdateringen. Givetvis är alla stolta och glada över att Arsenal tog fjärdeplatsen och lämnade lillebror bakom sig. Igen. Intressant om experterna kommer döma ut Arsenal även inför kommande säsong. Men, det stundar såväl ett London-derby som en CL-final på Wembley innan säsongen kan summeras. Först ut är ze germans, så varför inte komma i stämning redan nu. Med Moop Mama.

Håkanstorp BK - Kristianstad FF

Det var en smått nervös tisdagskväll, matchen mot Wigan närmade sig och väntan på den fick mig att bli aningen rastlös. Mås- och duvkollektivet som tycks ha slagit sig ner på gatan där vi bor har under dem senaste dagarna slarvat med kosten och deras lösa magar har obarmhärtigt tömts över saaben under inledningen av veckan. En fin kväll som igår passade utmärkt för att tvätta bilen och jag satte kurs mot en av stadens gör-det-själv-tvättar.

På vägen tillbaka slog det mig att det skulle spelas DM-match på Rosengårds norra ip och att jag kanske skulle titta förbi för att åtminstone se första halvlek. En tanke som var god, men som skulle te sig lite besvärlig att omvandla till handling. Blodomloppet, ett löpararrangemang, gick av stapeln ute på Bulltofta rekreationsområde igår. Det, i kombination med en olycka på inre ringvägen gjorde att jag fastnade i en av dem löjligt långa köerna som bildats. Att jag inte skulle hinna till avspark konstaterades omgående. Men efter att ha lyckats snirkla mig förbi och sedan genat genom östra kyrkogården, som har en utfart nästan precis vid idrottsplatsen, så anlände jag några minuter sent. Det tycktes hyfsat välbesökt och när entrépengen på 40 kronor betalades så fick jag informationen om att Kristianstad redan gjort 1-0.

Rosengårds norra ip låg inbäddat i ett skönt solsken och kontrasten till mitt första besök här (DM-matchen mot Löberöd) med storm, snö och ingen publik kunde knappast blivit större. Kristianstad skickade in 2-0 och i en match med klar David mot Goliat karaktär så visade man direkt vem som bestämde. Division 1 mot Division 5, ett avstånd i seriesystemet som borde ge upphov till en avsevärd skillnad. Något jag också kom att samtala om med en mycket trevlig man som stannade till bredvid mig längs med staketet. Tror han var någon slags fotograf för Håkanstorp? Oavsett så blev det ett sådant trevligt snack som man ibland ramlar över vid besök på matcher som denna. Fick berättat för mig att Kristianstad luftat sin trupp och blandat upp med ett gäng U-19 spelare. Han förvissade sig först var mina sympatier låg och när jag svurit min neutralitet så gav han viss kritik till sitt Håkanstorp. Så som det lätt blir när motståndarna är numret större. Jag hävdade att det kunde vara en bra erfarenhet för laget, han höll med och tillade med ett skratt att med min neutralitet borde jag söka jobb hos FN.

Robbie Savage

Kristianstad var bättre, betydligt bättre. Men all heder till Håkanstorp som slet och kämpade utan att på något sätt vika ner sig. Dem har gått bra i serien och ja, det har kommit att bli lite av ett favoritlag just med tanke på hur dem spelar. Jag vet inte hur trenden är i Kristianstad, och utan att lägga någon större värdering i det, så var det smått komiskt att se hur dem extremt lika innerbackarna båda hade valt att köra Robbie Savage-frilla. Lite som en blandning av Lets dance och charter. Men hej, vem fan är jag att döma med ett hårfäste som både börjar och slutar i nacken. Nåväl, Robin Kacaniklic (bror till Alexander) gjorde 3-0 efter en snabb omställning och halvleken började lida mot sitt slut. Jag började min vandring tillbaka och fick senare reda på att Håkanstorp fortsatte stå upp i andra halvlek och lyckades till slut få hål på Kristianstad. Slutresultatet skrevs till 4-1, ett ganska rättvist och för dagen gångbart resultat.

All in all, a good day out!

Benito Carbone

Mitt i souvenirrensningen fastnade tankarna på Sheffield Wednesday och såhär i tider då Paolo Di Canio fortfarande är i ropet så undrar man ju vad hans gamla parhäst, i just Wednesday, Benito Carbone gör nuförtiden. Carbone, en så kallad "journeyman" som ofta blev anklagad för att bara tänka på sig själv och sälja sig till högstbjudande. Visst, efter att ha startat karriären i Torino så blev det inte mindre än 17 klubbar innan han lade skorna på hyllan. Till Sheffield kom han efter att Roy Hodgson inte gett honom den roll som han tyckte sig förtjäna i Inter och flytten blev lyckad, såväl på planen som hos folket på läktaren. Men ryktet som legoknekt vars öron till största delen lyssnade på ljudet från sedelbuntar fick honom att lämna Sheffield för Aston Villa 1999. Där blev det bara en säsong. Han trivdes aldrig riktigt i Birmingham och var inte sällan snabb med att ge uttryck för att vilja återvända hem till Italien. Så kom då chansen vi millennieskiftet. Klubbar som Coventry, Everton och italienska Fiorentina visade intresse för honom och valet kändes givet. Men icke. I en tid då klubbägare och fotbollsstyrelser tycktes leva i en än värre cuckoo-värld än idag (hur nu det kan vara möjligt?) framkom ett bud från Yorkshire. Nu tror kanske någon att det var dem styrande vettvillingarna i Leeds. Nej, Bradford City som med nöd och näppe lyckats klara sig kvar i Premier League kom med ett bud som Carbone inte kunde tacka nej till. Sisådär lite mer än en halv miljon i veckan. Det är väl rimligt? Det tyckte i alla fall Bradford och Carbone tog tacksamt emot. Han kom förvisso gratis, men löneposten var inte att leka med. Det vanliga folket, dem på läktaren, tyckte givetvis att detta var vansinne. Men Carbone visade god form vilket snart fick supportrarna att bli lika förvirrade som ledningen, nu skulle Bradford tillhöra den övre halvan. Det var så gott som säkert. När säsongen sedan summerades så hade Bradford åkt ur Premier League. En resa neråt i seriesystemet tog sin början och Carbone som hävdat att han skulle stanna kvar och försöka föra laget tillbaka valde att gå på lån till Derby och senare Middlebrough. 2002 hade dåvarande ordförande i Bradford, Geoffrey Richmond, inget val. Han förklarade för Carbone att om klubben tvingas fortsätta betala hans lön så kommer klubben gå under. Tuffa tider i Bradford och både Richmond och Carbone drog vidare. Två personer som båda varit bidragande orsaker till att Bradford senare blev satta under förvaltning. Richmond har i efterhand visat ånger för sitt handlande, men framförallt Carbone visade en slags ödmjukhet som inte ses alltför ofta. Han sägs ha efterskänkt en stor del av de cirka 40 miljoner som klubben fortfarande var skyldig honom när han lämnade för Como och senare Parma. Efter en kortare vistelse i Australien så avslutade Benito Carbone sin karriär med ett par klubbyten i Italien. Efter tränaruppdrag i Pavia och Varese (serie B) så är han numera huvudtränare i Vallée d´ Aoste och njuter av livet i det vackra alplandskap som Aostadalen erbjuder.

Watford till Wembley

Det kan mycket väl ha varit något av det sjukaste jag har sett på en fotbollsplan. Watford vs Leicester, semifinal två i jakten på en Premier League-plats. Matchuret står på 90 minuter och det ser ut att gå mot förlängning. Men så, i 95: minuten lyckas Leicester filma till sig en straff och Gianfranco Zola's Watford ser ut att få se sina PL-drömmar att gå i kras. Den trötte före detta Arsenal-keepern Manuel Almunia lyckas rädda den dåligt slagna straffen med benen. Returen landar knappt en meter från Almunia och han borde lätt kunna plocka upp den. Men Manuel är inte 20 längre och hans försök till att lämna sitt vertikalläge på Vicarage Roads gräsmatta ser ut att gå i slowmotion. Returen kommer lätt slås i mål. Men i sista stund reser han sig som en spansk jätte och får bollen i bröstet. En rensning senare är bollen på mittplan. I Watfords ägo. Nu går det snabbt. Upp längs högerkanten, ett inlägg över samtliga försvarare, en smart bakåt nick och ett kliniskt avslut: Watford 3 Leicester 1 och 3-2 totalt. Glädjen tar överhanden och folk på läktaren rusar in på plan, trots att matchen inte är över. Efter ett par minuter blåses matchen åter igång. Leicester försöker i den dryga halvminut som återstår, men Watford klarar det och åter töms läktarna för att fylla planen. Weltklasse!

Nu ska vi bara få igång bilen..

Att bara göra något

©bakomvallen.com

Det var längesen nu. Längesen jag var på småklubbsfotboll. Kanske gick jag ut för hårt? Kanske inte? Tanken slog mig att idag kanske kunde vara en sån dag, en dag i solsken vid en grön gräsmatta och med doften av nygrillat som kittlar näsborrarna. Det blev inte så. Utbudet var för dåligt och jag kände faktiskt inte för någonting om jag ska vara ärlig. Sådant kan bara sluta på två sätt. Antingen drar dagen förbi i sakta mak och man gör absolut ingenting. Eller så blir det precis tvärtom.

©bakomvallen.com

Med risk för att låta sådär satans käck och studsig så kommer här ännu en äventyrsrapport. S och jag är två bekväma typer som behöver tid till att koppla av. Något vi för all del gör. I ganska stor utsträckning faktiskt. Men för att balansera upp tillvaron så tycker vi om att "bara göra något". Att "bara göra något" innebär att man går ut och sedan låter man tugget föra en dit man vill. Vi kom till att samtala om en bok som jag fick av min kära mor för sisådär två veckor sedan. En bok som skulle visa sig bli vägvisare för dagens äventyr. 

Om jag någonsin har sagt att man inte behöver resa till andra sidan jordklotet, så har jag troligtvis även sagt att man inte behöver resa utanför Skåne. Jag får revidera det ytterligare. Man behöver faktiskt inte lämna kommunen. Med det sagt vill jag samtidigt poängtera att jag uppmanar till vidgade vyer och upptäcktsresande även på annat håll. Sådant är alltid bra!

©bakomvallen.com

När nu varken någon av oss var intresserade av några längre strapatser så fick vi jaga spänning på nära håll. Nämligen i den välmående förorten Klagshamn. Runt dem gamla kalkbrotten, som numera är vattenfyllda, ligger nybyggda villor och hela orten ger just det där välmående intrycket som Malmö stad marknadsför Klagshamn med. Men, det finns en helt annan historia runt knuten. Det må vara en plats för medel- och höginkomsttagare idag, men förr var det här en riktig knegarhåla. Vi drog på kulturresa till Klagshamns Cementfabrik. Sämre saker kan man göra en ledig dag. 

©bakomvallen.com

Fabriken ligger hyfsat synlig på långt håll, men ju närmre man kommer ju lättare tycks den försvinna. Men så efter att ha kört en bit genom "skogen" på badvägen så tronar denna industriella kloss upp ur grönskan. I en del av fabrikens gamla lokaler husera idag Klagshamns Ridklubb och enligt mindre forskning så tycks dem sitta på ett löpande ettårigt rivningskontrakt så länge byggnaderna håller ihop. Man kan tydligt se armeringsjärnen titta fram under den av väder och vind "avskalade" betongen på själva fabriksbyggnaden. Nu var det inte bara av industrihistoriskt intresse som vi tagit oss hit. Vi ville ju se konsten. En konst som vissa kallar klotter och andra graffiti. Efter att ha vandrat genom passagen mellan ridhuset (som alltså tillhör fabriken) och fabriken så kommer man fram till en slags innergård. Blandningen av diverse bråte, graffiti och underbar grönska i ett matt solljus förde mig i tankarna till mitt första besök i Christiania. Lite samma känsla och fullkomligt späckat med kontraster. Förra veckans gästspel som fotoassistent fick sin fortsättning idag när S och jag vandrade omkring i det vildvuxna och övergivna landskapet i jakt på fina bilder. Vi hade förbannat roligt och ett sånt där klassiskt "bara göra något" upptåg som slår så väl ut. En dag som kunde blivit seg och långsam, blev fullkomligt fantastisk!

©bakomvallen.com

Vi drog sedan vidare in till storstaden och fick lite mat i oss vid klaffbron innan vi även hann med att besöka Malmös minsta strand, i frihamnen. Inte direkt badvänligt, men nog är det en strand alltid!

(Klicka på bilder för större storlek)

Yeovil till Wembley!

Det har återigen blivit lite stiltje här under en tid. Förra veckan var det full rulle. Bland annat var jag och S på hedersuppdrag där jag fick agera fotoassistent. Har inte köpt rättigheterna så det får bli en bild på en hårt arbetande kapten som inte riktigt fick till den rätta tekniken med den nyinköpta reflexskärmen. Men det var en ära att få närvara och vilket väder jag hade beställt!

Vi, Gentlemannaklubben, lyckades manövrera ut division 3-laget Pen IS genom att vinna den där stenhårda cupfighten på walk over och helt plötsligt ter sig säsongen som en framgångssaga utöver det vanliga. En cup-run som betyder att vi nu tangerat tidigare rekord genom att nå fjärde rundan. Var månne det sluta?

Jag vet inte varför, men S och jag tycks ha en förmåga att ta oss an diverse projekt när tid ges. Är det inte halva interiören som ska målas om, så är det genomgång av kläder. Just genomgång var temat för dagen när vi skulle få lite ordning på alla mina fotbollssouvenirer som jag lyckats samla på mig genom åren. Jag förstår nu att det kanske är läge att avyttra ett eller två objekt. Hittills har tre flyttlådor gåtts igenom och dokumenterats. En solblekt Bolton t-shirt var undantaget, men annars vill jag jävlar inte slänga något. Biljetter, program och mindre pinaler såsom pussel, pins och klistermärken har jag fått samla ihop i en påse. Majoriteten av Arsenalprylarna är också undanstoppade. Trots detta har jag dubbel uppsättning av vissa tröjor och halsdukar, dessutom finns det saker som troligtvis bara kommer förbli liggande i en kartong. Eftersom det då och då på denna sida trillar förbi en och annan likasinnad nörd som mig själv, så är avsikten att inom en snar framtid slänga upp ett mastigt souvenirarkiv där hugade spekulanter få fritt fram att maila mig med såväl överpriser som skambud om något skulle vara av intresse. Ett initiativ som kan sluta med att jag får behålla allt, eller att S blir lycklig över att hon slipper anmäla mig till tv-programmet "Extrema samlare". Det är dock inget som är gjort i en handvändning, så...fortsättning följer.

Ingen kan väl ha undgått att lilla Yeovil Town är i play off final och kan komma att spela i The Championship nästa säsong. Uwe Rösler till trots, jag hoppas på Yeovil i matchen mot Brentford.

Tack för god kamp

Att jag skulle höra om Sir Alex Ferguson's avgång via ett extra meddelande till (fotbolls)-allmänheten i lokala radio P4 Malmöhus var aningen oväntat. Men så är det inte vilken tränare som helst, i inte vilken sport som helst. Jag har kommit upp i åren, men lik förbannat har jag aldrig i det liv som jag följt engelsk fotboll (och som jag har kvar i minnet) upplevt Manchester United med någon annan än Sir Alex vid rodret. Det säger en del. Då jag är av åsikten att man får, inom rimlighetens gräns, hata så kan jag villigt erkänna att mitt rimliga hat då och då har riktats mot just honom under årens lopp. Men för den delen innebär det inte att jag är en idiot. Detta kulminerade givetvis under den tid då Arsenal vs Man U var årets hetaste drabbningar. Om hat var en ingrediens så var respekt en annan. En balansgång som dessvärre inte alla klarar av att hålla. En blandning av känslor som lätt kan få helt horribla konsekvenser. Lyckligtvis är jag en av dem som är stor nog att kunna hedra honom för det arbete han gjort, våra duster till trots. Det går inte att komma ifrån hans storhet, en storhet som kommer hålla honom levande även den dagen han inte längre finns i livet.

Förändringarnas tid. Var det inte så vi sa? Under dagen har jag varit inne på att den dryge portugisen skulle bli efterträdaren. En lösning som hade passat mig bra, men knappast Manchester United. Sir Alex kommer jobba vidare i klubben och frågan är hur pass hands on han kommer vara. Ganska mycket tror jag. Därför låter alternativet med Moyes som det bästa alternativet för klubben och något som också verkar vara det troliga om man får tro spelbolagen. Men oavsett ska det bli otroligt intressant att se hur denna övergång, i dubbel bemärkelse kommer att arta sig. Det tar emot att säga det, men om någon klubb ska klara det på ett bra och smidigt sätt....så är det nog Manchester fokkin' United.

Säg det i bilder

Svettigt värre, där satte jag nästan hyllningarna i halsen. Mådde fysiskt dåligt under matchens sista åtta minuter. Då pratar jag om matchen i Madrid. Nu blev det ett lyckligt slut trots allt. Spenderade annars större delen av matchen till att fundera kring det jag skrev om tidigare. Att Herr Klopp skulle kunna vara en fin fin arvtagare till Wenger. Hypoteserna fick sväva fritt, men den jag fäste störst vikt vid är att det borde vara större chans att Klopp lämnar om dem vinner fina...eller rättare sagt om dem tar sig till CL-final. Då har han egentligen åstadkommit allt som går att åstadkomma med Dortmund. Kanske därför mitt sviktande hälsotillstånd under slutminuterna när Madrid låg på som värst.

Det tenderar att bli mycket text. När jag nu är på humör. För att skapa lite andrum så kanske man skulle låta bilder få beskriva vad som sysselsatt mig den senaste tiden. Förutom att ha avslutat korpsäsongen med en 4-0 förlust mot FC Lund, en säsong som för övrigt inte riktigt är över än (Pen IS väntar i cupen på torsdag), så har detta upptagit min lediga tid:

S drog ju som bekant hem en svart kista från vår senast tur till Österlen. Efter att ha fått både färg och verktyg av Peter Målare så sjösattes projekt VIT.

När vi nu ändå börjat, varför inte fortsätta med köksbordet?

Det blev småklubbsfotboll i dubbel bemärkelse under söndagen då jag besökte svåger-Jimmi och systerdotter Emma med kamrater, som hade matcher i Höllviken. Dessvärre hann jag bara se en match denna gång, men det kommer fler chanser.

Det har hunnits med ett gäng kakor i solskenet.

Förändringarnas tid?

Sjutton år. I sjutton år har Arséne Wenger varit den givne ledaren i Arsenal men enligt ryktena så kan detta komma att bli hans sista säsong. I en fotbollsvärld som centralt tycks styras från mellanöstern så sägs han nu lockats till hemlandets huvudstad, Paris. Vi får väl se hur det blir med det. Jag blev gooner nästan samtidigt som Don Howe lämnade över stafettpinnen till George Graham 1986 och jag minns såväl hur det kändes när den stenhårde Graham lämnade klubben 1995. I nästan tio år hade George Graham (tillsammans med Adams, Wright, Dixon och dem andra) varit Arsenal för mig och när han lämnade klubben uppstod ett förvirrat tillstånd såväl för mig själv som för klubben. En förändring som jag i mina tonår inte riktigt ville acceptera. Men jag var så illa tvungen. Graham hade lockats av ljudet från dem sedelbuntar som norske äckel-agenten Rune Hauge viftat med framför ögonen för att få till en affär som skulle göra John "Faxe" Jensen och Pål Lydersen till Arsenalspelare. Muthärvan resulterade i att Graham fick sparken och stängdes av från fotbollen i ett år. In kom istället Bruce Rioch från Bolton och jag ogillade honom från första stund. Arsenal hade skördat framgångar under Graham och nu skulle han ersättas med någon för mig nästintill okänd snubbe från Bolton. BOLTON! Vad i helvete?

Det gick inget vidare och Bruce Rioch lämnade klubben efter en säsong.

Det var då som starten på något stort tog sin början i den engelska fotbollen. Arséne Wenger kom till London och Arsenal. Den Alsace-bördige (Duttlenheim) före detta liberon som har kandidatexamen i ekonomi vid Strasbourgs universitet och som dessutom talar sex språk skulle komma att på många sätt förändra engelsk fotboll. Sakta men säkert revolutionerade han träningsupplägget och dem annars så vanliga efter-träning-ölen skulle inte längre accepteras. Min kunskap om Bruce Rioch må ha varit begränsad, men Arséne Wenger var så gott som helt okänd för mig. Han anslöt från japanska J-League och det lovade inte direkt gott. Men han hade trots allt varit i Monaco tidigare och det vägde upp mina annars lågt ställda förväntningar. Inget kunde väl bli sämre än Bruce Rioch?

Efter en månad plockade han in Patrick Viera och vi vet alla vad han skulle komma att betyda för klubben. Det skulle kunna göras en lista på vilka som har passerat Wenger's förädlingsfabrik men jag har varken tid eller ork att fylla ett inlägg med massa namn. Ni känner till dem flesta. Andra säsongen förde han Arsenal till en dubbel och jag glömmer aldrig den där 2-0 segern över Newcastle 1998 som jag bevittnade framför tvn i ett soldränkt Löddeköpinge. Ärkesvinet Nicolas Anelka avslutade målskyttet i den där FA-Cup finalen och även om hans tid i klubben bara blev tvåårig, så är han ett bevis på Wengers ekonomiska ådra. Anelka hämtades in från PSG för 500,000 pund och såldes två år senare till Real Madrid för smått osannolika 23,500,000 pund, vilket därmed säkrade bygget av Arsenals nya träningsanläggning. Hans vilja att alltid köpa billigt och förädla var ett signum som under framgångsåren sågs som något unikt och häpnadsväckande. När titlarna nu uteblivit så har hans arbetssätt börjat ifrågasättas. Jag kan hålla med till viss del. Fotbollen har förändrats och vill man nå framgång fort så kostar det. Men vill man ha en välmående klubb, rent ekonomiskt, så kan man inte lägga en halv till en miljard om året på nya spelare. Jag gillar hans filosofi, jag uppskattar att han försöker att streta emot miljardrullningen. En dag kommer folk förstå att hans sätt att se på saken i stora stycken har varit för fotbollens bästa. I detta fall, för Arsenals bästa. Problemet är att de talanger som han tidigare lyckades lägga vantarna på, numera kan få bättre betalt i ett sämre lag. Det är få som inser värdet i att utbildas av just honom.

MEN. Även om hans filosofi fortfarande tilltalar mig, så anser jag att professorn har stagnerat lite. Precis som med allt annat så behöver man utvecklas, våga tänka annorlunda och nytt. Det tycker jag dessvärre inte att Wenger har lyckats med. Det känns som att det kan bli en sommar då mycket händer på den internationella scenen och det är troligtvis ett litet fifty-fifty läge om Wenger ska lämna eller ej. Jag välkomnar honom att fortsätta, men om han väljer att prova lyckan i Paris så bjuder Aftonbladet idag på alternativ som jag är mycket förtjust i. Nummer UNO hade givetvis varit att få in en Jürgen Klopp. Tänk att få se ett rakare spel med galen gegenpressing från ett ibland alldeles för lojt Arsenal. Det hade varit fantastiskt. Jogi Löw, en annan tysk som jag tror hade funkat bra. Är lite tveksam till Moyes, även om han gör det bra i Everton. Men Arsenal är inte Everton. Dennis Bergkamp är alltid välkommen hem, men är osäker på om det slagit väl ut. Nej, lämnar Wenger så vill jag ha JÜRGEN KLOPP. Undrar någon varför, kolla TV6 20.45 ikväll. Ser det ut som förra veckan så kommer ni förstå varför.

8-Tore-Wahnsinn

Skriver om och snor rubriken från tyska bild.de. För sett till första akten av champions league semifinalerna så är det smått osannolika och fullständigt vansinniga resultat. Av rent egoistiska skäl så gläder det mig att återigen få vatten på min kvarn när det gäller min åsikt angående possession spel, dvs den spanska varianten. Både Barcelona och Real Madrid hade ett övertag i bollinnehav och båda fick pisk. Såväl Bayern München som Borussia Dortmund körde full patte från minut ett och jävlar vad svårt det måste vara att inte gilla tysk fotboll.

Jag vurmar ofta för småklubbsfotbollen och fortsätter givetvis med detta. När det gäller toppfotbollen så anser jag mig själv och alla andra besitta rätten att vara kräsen. Incitamenten för dessa spelare är i en materiell värld flera gånger större än vad dem är för, låt säga en spelare i division fem. Då har man rätt att ställa krav. Två lag levde upp till dessa högt ställda krav under kvällarna två som precis har passerat. Säsongens två bästa matcher har båda precis spelats på tysk mark. Om jag nu får som jag vill, så kommer DEN BÄSTA matchen spelas på engelsk mark. Av två tyska lag. Det återstår dock fyra halvlekar innan denna önskan kan bli uppfylld.

Slutsignalen ljöd i Dortmund för mindre än en halvtimme sedan och förutom farten, intensiteten, löpviljan och känslan av en fruktansvärt tight lagmoral så slår det mig att både BM och BvB leds av två tränare som båda ser ut som en blandning av Bondskurk och galen vetenskapsman. Vilket i och för sig ofta är samma sak. Lika men ändå olika. Heynckes, med sitt hårda och lite stela uttryck. Klopp mer som en lite nedrökt dude som man gärna tagit en öl med.

Jag uppskattar Münchens fotbollsmaskin, men i en drömfinal kommer sympatierna ligga hos Dortmund. Inte minst efter att det nu står klart att Super-Mario Götze är klar för Bavaria. Götze som förresten sprang sig så pass svettig att luggen lade sig som ett snyggt superman-S i pannan. Så passande. Det ryktades även under matchen att både Lewandowski och Hummels nu är klara för Bayern München. Mycket vill ha mer. Bäst vill bli bättre. Om nu dessa rykten stämmer och dessa spelare vill slippa att för alltid hatas. Så det minsta dem kan göra är att se till och bärga Dortmunds andra CL-titel.

Såg inget supertifo från Westfalen ikväll, men så satte jag också på tvn precis lagom till avspark. Däremot glömmer jag inte det som bjöds i hemmamatchen mot Malaga. CL-bucklan i sikte, nu på ännu närmre avstånd.



För övrigt så rapporterar tidigare nämnda Bild, att Mourinho nu är helt klar för Chelsea nästa säsong..

LundaEkonomerna - Gentlemannaklubben

Uppladdningen inför matchen mot LundaEkonomerna kunde knappast varit bättre. Nybakade kanelbullar hos Marit, Becks och Ida! Bäckström visade upp deras imponerande "teknikpark" och jag förundrades över hur mycket man kan göra med rätt verktyg och kunskap. Fick se den sjukaste fjärrkontroll någonsin och när han drog igång snowboardfilmen The art of flight så var upplevelsen från deras monster-tv så stark och verklig att man själv nästan gjort sig förtjänt av en plats i eftertexten.

Anlände till hallen i god tid, och då innesäsongen börja lida mot sitt slut så var det plan ledig för ordentlig uppvärmning. En uppvärmning som inte riktigt ville ta slut. LundaEkonomerna skulle visa sig vara upptagna på annat håll och en i närmast historisk seger var ett faktum. Vi vann helt fair and square med 5-0 på walk over. En seger som inte direkt gav mersmak, men denna gång fick vi våra poäng helt ärligt utan hjälp från en förvirrad domare och kanske kan detta vara början på ett trendbrott? Nja, eller inte. Oavsett så känns det skönt att redan nu veta att vi inte blir poänglösa. Det blev ett litet träningspass istället, fanns dessvärre ingen som ville ställa upp på träningsmatch, och det hela slutade med en blandning av skottövningar och spexande.

Mimfestival

Soccer. Soccer, soccer, soccer, soccer, soccer.... Löddesnässkolans mimfestival någon gång i slutet av 80-talet gjorde sig påmind när en av mina postala kollegor stod och nynnade på gamla Olé olé /the name of the game. Mimfestivalen var en slags melodifestival under låg- och mellanstadiet och en jävla happening i den åldern. Personligen var jag för blyg för att ställa upp, men lyckades överkomma scenskräcken och landade huvudrollen i skolpjäsen som sattes upp i årskurs 6. Finns på videokassett, tro det eller ej. Min syster däremot, har aldrig varit en mes i sådana sammanhang och var ett år med som körtjej till Alice Cooper i låten Poison. Weltklasse! Om jag inte missminner mig så stod Benfica-supportern Franz på scen till just Olé Olé/the name of the game. Hur i helvete jag minns sådana saker är något som får utredas genom psykoterapi. Men det kan ju inte vara något dåligt!?


Varför inte en tjeckisk version?

AIF Barrikaden - Holmeja IS

Efter kvällsmaten så var soffan det självklara alternativet. Men efter att ha varit ute i, för dagen, en smärre orkan så rykte det till i fotbollsnerven när jag såg hur solens uppenbarelse skapade en fin fin fredagskväll. S var precis som jag, fredagstrött, och var tydlig från början med att hon inte hade för avsikt att följa med på något äventyr. Viljan hos mig var stor, men energinivån var inte på topp efter att ha satt i sig en halv fläskfilé med tillbehör. Var fruktansvärt sugen på att åka till Kämpavallen för det stekheta derbyt mellan Janstorp AIF och Skurup AIF. Det väntades storpublik och så här i efterhand har jag läst rapporter om 250 - 300 åskådare. Vi snackar division 6! Jag var dessvärre inte en av dem. Trögstartad när jag väl slagit av på takten, innebar att jag inte lämnade Malmö förrän tio över sex. Matchen började 18.30. I höjd med Oxie började jag ifrågasätta mig själv, vad sysslar jag egentligen med? Svintrött och på väg mot Skurup för att se en match i division 6, som jag dessutom skulle bli oacceptabelt sen till. Jag borde vara hemma och njuta av att helgen har sin början. Jag vände. Men inte för att köra hem. I samma division, i samma serie, visste jag att fler matcher skulle spelas just idag. Varför inte återvända till idrottsplatsen som har haft flest besök av bakom vallen? Heleneholms ip är alltid ett säkert kort. Idag spelades dessutom två matcher samtidigt, jag valde huvudplanen och två gamla bekanta. AIF Barrikaden mot Holmeja IS. Två föreningar som jag gillar extra mycket. Av helt olika anledningar.

Jag var inte direkt välklädd, då jag i snålblåsten tyckte det var en klok idé att plocka fram harrington-jackan. Det såg ju så varmt ut i solen. På tal om snålhet. Det börjar bli lite av en dålig vana, vid mina besök på Heleneholms ip, att parkera på 15 minuters parkeringen vid grillköket. Enbart för att slippa stoppa ett par kronor i automaten vid aurahallen. En egenskap som jag annars knappast kan beskyllas för, och kanske borde jag ha överseende med mig själv dessa gånger? Hann, så när som på ett par minuter, komma i tid. Växlade ett par snabba med entrévärden som stod och huttrade vid det lilla campingbordet. Samme man som jag vid mitt besök 2011 slog följe med till en av sidoplanerna när FC Bukten var på besök. Trettio kronor i inträde, vilket inkluderar ett programblad som innehåller en riktigt trevlig kolumn av lagledaren Bengt M. Jag gillar idrottsplatsen, trots att jag kanske inte borde göra det. Det finns många attribut som talar emot, men samtidigt så mycket som talar för. Det måste ju finnas åtminstone en anledning till att jag återkommer gång på gång.

Det där satans verket är så klart en starkt bidragande orsak. Mina besök till trots, jag upptäckte en del nya märkligheter denna gång. Som det där elverket i öster. Det var ett j-vla liv på fåglarna som tycktes florera runt elverket och för en stund satt jag bara och väntade på att få höra myggdödar-ljudet, mzzz-mzzz---smack! Varför samlades alla fåglar runt elverket? Märkligt. Jag vandrade mot solsidan, norra läktaren, med förhoppning om att solen skulle värma mig i blåsten. En förhoppning som snabbt grusades, blåsten spöade skiten ur solen denna kväll. Bakom norra långsidan ligger Heleneholms vårdboende med ett par rum som har perfekt utsikt över planen, nästan som ett par vip-loger. Givetvis var persiennerna nerdragna. Fick förmånen att känna på matchbollen, en select. Kan vi inte bara bestämma att samtliga matcher spelas med select-bollar? Så förbannat mycket skönare än dessa plastiga nike-bollar som man som åskådare riktigt kan höra hur osköna tillslagen blir.

Tippar på att åskådarantalet stannade vid sisådär 20-25 betalande och inte nog fick vi se ett hemmalag som dominerade, det bjöds även på finstämd musik från intilliggande musikhögskolan. Jag vet inte om det var deras jam-session som fick Barrikaden att taktfullt rulla upp ett anfall som resulterade i 1-0? Men vackert var det. Holmeja kändes förvånansvärt svaga i första halvlek, kanske var det motvinden som spelade in? Andra halvlek skulle komma att börja i samma anda som den första slutade. Men Holmeja verkade ha druckit sin sportdryck i paus och vek inte ner sig. Man vaskade fram ett par chanser, bland annat ett par frisparkslägen som rann ut i sanden. Nja, inte riktigt. Är det en sak som jag lärt mig efter att ha sett ett par matcher med Holmeja, så är det att dem har en (kanske flera?) som är en jävel på att dra till på liggande boll. Efter en kraftig kollision på, ja nästan mitt plan. Ok, säg mitt på Barrikadens planhalva, blev en Holmeja spelare liggande. "Läkaren" kallades in, och kom springande med en flaska vatten som man sköljde av offrets knä med. Det här är inget för dem veka, tänkte jag och kände en slags tillfredsställelse med att slippa överbetalda porslinsdockor till spelare. Spelaren hjälptes snabbt på benen och jag gjorde mig redo med mobilen. Det var så långt ut att man i vanliga fall inte skulle se det som en möjlighet att dra den direkt på mål. Men jag var varnad och trots att det var så långt ut att jag inte kunde få med skytten i bild, så är jag nöjd med att åtminstone ha fångat 1-1-målet som tjusigt gick in via stolpen. Vissa kanske påstår att vinden hjälpte till, men jag vet att Holmeja har löd i dojjan.


Kvitteringen fick Holmeja att lägga i en högre växel och det märktes att Barrikaden började bli ängsliga. Holmeja fick ett friläge som dock, med lite möda, räddades av först hemmakeepern och sedan skyfflades iväg av försvaret. Men det skulle komma mera. Ett inlägg från högerkanten hamnade hos en av två fria Holmeja-anfallare, som drog till på volley i misstänkt offsideläge. Offside eller inte, ännu ett vackert mål och 1-2 var ett faktum. Nu påbörjades en jakt på kvittering från hemmalaget och deras keeper gjorde allt för att peppa dem. Först med ett brutalt FAAAAAAAN! och sedan en blandning av svordomar och uppmuntringar. Det skulle visa sig ge resultat. Med lite hjälp av motståndarna så lyckades Barrikaden trycka in 2-2. Jag ville inte göra samma misstag som i Falsterbo och missa slutskedet. Gick ner från läktaren och försökte små hoppa mig varm nu när solen sakta började gå ner bakom elverket. Holmeja tryckte på under slutminuterna, men Barrikaden stod emot. Matchen slutade 2-2 och sätt till helheten, och taget i beaktning att lagen hade varsin halvlek, så får man säga att det resultatet var rättvist. All in all, a good day out!

Valborg

"Änglarna har åkt på pisk, Gårdarna är grön-svarta"....Gaisaren Håkan H är tillbaka.

Sommarvin

Det är minsann sommarvibbar i luften...