I boken har Pearson besökt matcher under säsongen 93/94 och man får följa med på en resa med mycket humor, allvar och kultur, som inte alltid handlar om fotboll. Dock är varje kapitel hämtat till, från eller under någon match under denna säsong och läsaren får stifta bekantskap med obskyra klubbar som Gretna och Gateshead, men även storlag som Newcastle, Sunderland och Boro. Författaren är för övrigt Boro-supporter. Det finns många intressanta och smått komiska stycken, bland annat ett när han beskriver lite om Newcastle. Inför en match mellan Newcastle och Tottenham står han och tittar på ett svartvitt fotografi som sitter uppe i stan. På fotografiet syns byggandet av den berömda Tyne bridge. Två arbetare står nonchalant på en smal stålbalk hängande över Tyne och tycks småprata. Lite som på dem där välkända bilderna på byggarbetare vid skyskrapsbyggandet i New York, ni vet när dem sitter på rad och käkar en bra bit upp i luften. Lite åt det hållet kan jag tänka mig. Pearson förundras över denna bild och risken för arbetarna att ramla ner i den för tiden oerhört förorenade floden Tyne. Han fortsätter: Now it's clean enough to rank as one of the finest salmon rivers in England, then it was an open sewer. Originally it was said that a Geordie was someone who'd been born within smell of the Tyne. By the early sixties that involved an area from Dumfries to Filey (red.anm: stort område). My father remembers coming up to Newcastle from Middlesbrough for a meeting at som offices down on the quayside. "How do I get to the river", he asked a porter at Central Station. "Go in the Gents, flush yourself down the toilet and you'll be there in thirty seconds", he replied helpfully". Världsklass tycker jag.
Jag har alltid haft fördomar om, framför allt män, från norra England. Det är ofta dessa som tycks grisa ner charter resmål världen över. Efter mitt besök i Blackpool, som visserligen ligger väst (men fortfarande i norr), så tycktes mina fördomar om dirty northern bastards stämma ganska väl. Visst, det finns charmiga porträtt av äldre gubbar och män som hänger på matcherna och passionen är ofta avsevärd mycket större uppe i norr. Men då majoriteten har som fritidsintressen att supa och slåss, så är det inte konstigt att det är lite mer rough up north. Men jag tror att det är som med dem flesta människor som lever ett liv som ter sig hårdare än för oss andra, det gäller att inte trampa på fel tå och lyckas man sedan försiktigt vinna deras förtroende så har man troligtvis en allierad för livet. Men vad vet jag?
It was the first bad weather of the winter. Snow had fallen on Sunday, Monday and Tuesday, thawed briefly, then re-frozen again. The banks of the river were covered with compacted ice, the footpath as slippery as fish and lethal as gin traps. The train clattered on through the morning fog, which insisted on appearing over the Tyne despite the fact that it was a bit of a cliché. Through it, you could just make out the dark shapes of gorse bushes rising up the cloud-white hillsides like Apache smoke-signals. People had predicting a hard winter since about July. In the North-East they always did. It was a superstitious thing, anticipating the worst in hope that that would somehow stop it from happening. Tycker den är riktigt rolig att läsa, även om vissa stycken kan bli lite långrandiga och svåra om man inte är fullkomligt bevandrad i engelsk historia. Men på det hela taget, en klart läsvärd bok. När vi ändå är inne på ämnet, så att säga, så slår det mig att Newcastle United nog aldrig kommer få en snyggare matchtröja än den när dem hade Newcastle Brown Ale som tröjsponsor, och då menar jag den med enbart den blå stjärnan som innehåller en siluett av staden, med bland annat just Tyne bridge. Ett litet sidospår, skulle egentligen krama kudden...men det blev yrande här istället, dagens boktips: "The Far Corner" av Harry Pearson...ni-na-ni-na-na-na-na-na...na-na-naa-naa-naa-nanana-nana-na-na-na-nanaaaa
