FA cup helg

Omtumlande helg, på olika sätt. Har hunnit med osedvanligt mycket och kanske därför känns sömnkontot något i obalans. Såg glimtar av eftersändningen från Vicarage Road, har skrivit det tidigare men skriver det igen, renoveringen av arena är verkligen magnifik. Man är så van vid den där trekvarts-läktaren vid ena långsidan att man nästan har svårt för att inse faktumet att Watford är hemmalag. Riktigt riktigt fin ser den ut.

På lördagen följde ett litet maraton. Chelsea, Liverpool och BRIGHTON...tog sig vidare. Framgångssagan med Poyet som författare tycks fortsätta för sydkustlaget. Måste också ge en näve åt tjuvarna från Merseyside. Det där med Manchester och herre på täppan, som jag yrade om i förra inlägget har Liverpool verkat tända på och gav motbevis om att så inte är fallet. Att pulverisera (nu tar jag kanske i) dem båda jättarna på mindre än en vecka...det er sku' fint och inte minst, imponerande!

På tal om imponerande och framgångssagor. Nu har dem förvisso fått lite hjälp på traven med en ekonomisk injektion, men Crawley Town ligger bra till i ligan och är nu också vidare i fa-cupen efter att ha slagit Hull....borta! Stor hjälte, den notoriske måltjuven Matt Tubbs, när ska han lämna? Måste finnas åtminstone ett Championship lag som uppfattat hans målfarlighet. Trodde faktiskt att han skulle byta klubb redan i somras. Stoke hemma, blir nästa utmaning.

Behöver kanske inte utveckla vad jag kände efter en halvlek i går. Men det hela ordnade ju (rättvist) upp sig till slut...om än med lite tur. Alla mancs får ursäkta, men när man tittar på kvarvarande lag, så känns det hela som en ganska öppen och rolig historia. Dessutom räknar jag med en del skrällar. Som vanligt skänker jag Tottenham's motståndare en tanke och varnar för skrälläge när Stevenage tar emot Spurs hemma på Broadhall Way (eller The Lamex Stadium).

AFC Rushden & Diamonds

Vi ska ha en container på gården, så det är läge att rensa lite i förråden. Jag har ju en übernördig, för att inte säga manisk, förmåga att samla på mig souvenirer från alla möjliga fotbollslag. En del är köpta på plats, andra är gåvor och en del har jag köpt på dem mest suspekta ställen man kan tänka sig. Nu har jag samlat, det mesta, i tre flyttlådor. Vad ska jag med allt till? Som vanligt lämnas den frågan obesvarad. Hittar dock inte mina Ebbsfleet prylar, ska ha en keps och en mössa...någonstans. Man har alltid "sitt" lag, men jag har en tendens att falla platt för diverse småklubbar då och då. Ska inte dra hela den där äkthets-genuin-harangen igen, men det är svårt att värja sig ibland. Så idag, när jag arbetade på verket, kommenterade Svågern min Rushden & Diamonds mössa. Det fick mig så här på kvällskvisten att fundera kring hela min R&D fas. Jag har nog berört ämnet tidigare, det fanns (ja, fanns...) ju ett derby på Nene Park som jag så gärna ville se. Detta är egentligen yesterdays news, men jag har nog aldrig tagit upp det tragiska öde som blev verklighet för klubben förra säsongen.

Jag visste egentligen fuck all om klubben från början. Men jag gillade namnet och när den dessutom bildades på min 12 års dag, 21 april 1992...ja, då förstår ni. En ung klubb med andra ord, och också en klubb som inte skulle komma att överleva sin 20 års dag. Erik Niva pratade mycket om ögonblick i söndags, att situationen där en fel skostorlek på Defoe var ÖGONBLICKET som kan få förödande konsekvenser för hans Tottenscum, precis som det finns ögonblick i andra klubbar som har fått dem att gå en antingen ljus eller mörk framtid till mötes. Kanske var R&D ögonblick resultatet av två matcher? Två play-off matcher mot Oxford United som man sammanlagt förlorade med 3-1 och gjorde att man aldrig tog det där steget säsongen 09/10. Året efter gick ALLT åt helvete. Dr Martens ägaren Max Griggs en gång så fina verk då han köpte två fotbollsklubbar och skapade Rushden & Diamonds, skulle få ett tragiskt slut. Bokstavligt talat. Den STORA och första tragiken inträffade i december 2010. Omtyckte målvakten, Dale Roberts, hade haft en tung tid. Ett skadehelvete vill inte ge med sig och dessutom hade det under våren framkommit att hans flickvän, som han var förlovad med, varit otrogen med en av hans lagkamrater. Lagkamraten heter Paul Terry, låter efternamnet bekant? Just det, ärkesvinet och Chelsea-spelaren John Terry's storebror. Otrohet med lagkamraters flickvänner är uppenbarligen något man värdesätter högt i familjen Terry. Några kanske redan känner till historien, det blev rejält upplåst i den engelska tabloidpressen och även om Dale Roberts återförenades med sin flickvän, så kunde hans själ aldrig få tillräckligt med ro för att finna kraft till att leva. Den 14 december 2010, hittades Dale Roberts hängd i sitt hem, 24 år gammal. Det var självklart en fruktansvärd tragedi och givetvis det som satte djupast sår i människorna kring klubben. Utan att på något sätt jämföra mänskligt dödsfall med en fotbollsklubbs likvidation, så lät inte nästa dödsbud vänta på sig. När säsongen summerades förra året så betydde klubbens 13:e plats ingenting. Klubbens ekonomiska mygel var så pass allvarligt att man kastades ut ur ligan och därmed försvann allt vad Rushden & Diamonds FC heter. Klubben upphörde helt enkelt att existera. Ett miserabelt slut...på så många olika sätt.

Första "hemmamatchen". Bild: northantset.co.uk

MEN, supportrar är supportrar, var än dem må finnas och finns bara passionen och eldsjälarna där så kan man åstadkomma mycket. Under förra sommaren pratades det i supporterleden, en livsnödvändighet hade tagits ifrån dem, deras klubb! Dessutom, på grunder som inte på något sätt hade med dem att göra. Slutligen kom man framtill, vi startar upp vårt eget Rushden & Diamonds. En ny supporter ägd klubb såg sitt ljus, AFC Rushden & Diamonds. Detta hände förra sommaren och man missade precis deadline för anmälan om seniorlag. Dock spelar man denna säsong med ett lag i ungdomsserien the Northants Senior Youth League. Men nästa år räknar man med att åter vara tillbaka med ett seniorlag. Matcherna spelas numera på Kiln Park i Raunds som ligger vackert i dalgången där floden Nene flyter fram. Jag har tidigare varit "delägare" (låter fortfarande riktigt nördigt) i Ebbsfleet, men funderar nu starkt på att ta AFC Rushden & Diamonds till mitt hjärta. I så fall kan man spana in deras hemsida. Men jag är kluven i frågan, borde jag inte istället lägga dessa slantar på en förening i min närhet, som jag så ofta uppmanar andra att göra? Givetvis borde jag det. Jag nöjer mig med att följa utvecklingen och hoppas att man verkligen kan fortsätta hålla liv i det smått fantastiska namnet Rushden & Diamonds.....

Om någon undrar. Tröja nummer 1, som Dale Roberts en gång bar, kommer aldrig mer få bäras av någon med AFC Rushden & Diamonds klubbmärke på bröstet. Numret är officiellt upptaget för all framtid. Fint, tycker jag.

Mancs, mancs, mancs

Ja, mancsen verkar förbli herre på täppan den här säsongen. Söndagen var ett ganska klart och tydligt bevis på detta. Besvikelsen var verkligen total och jag hävdar fortfarande att Arsenal var värda en poäng. Inställningen då? Jo, det var en sjukt avslagen och miserabel första halvlek som knappast hade fått fotbollshatare att konvertera. Andra var desto bättre. Men, precis som alla andra blev jag paff och jävligt förbannad när Wenger gör ett av dem märkligaste bytena under sin tid som ansvarig för Arsenal. Spelaren med bäst inställning, planens påhittigaste spelare och en ny favorit i mina ögon...byttes ut mot den trötta och oinspirerade ryssen. Jag vill lägga all skuld på bytet och Arshavin...man ska aldrig hänga ut en enskild spelare, men just nu kan jag inte låta bli. Vårt korplag hade utfört ett bättre försvarsarbete än vad han gjorde vid United's segermål...och då brukar vi ändå förlora med 5-6 bollar. Efter matchen ville jag bara stänga av allt runt omkring mig. Men så här, med lite perspektiv på saken, så inser man (återigen) att vi har blivit omsprungna. Ekonomin är god, vänta bara, Arsenals tid kommer....blablabla, inte ens jag själv orkar peppa mig själv med dessa så kallade ursäkter eller förmildrande tankesätt. Inte just nu i alla fall. Sonderade nätet på reaktioner och i aftonblaskan hittade jag en kommentar som beskrev ungefär vad jag kände angående Arshavin.
Det är ett totalt kardinalfel att försvara på det sättet han gör. Till att börja med är han 20 meter ifrån och håller inte ett öga på Valencia eller täcker upp ytan. Till råga på det så gör han ett så grovt misstag i presspelet att vilken fotbollskunnig som helst skulle börja gråta. Det ser snarare ut som riverdance än försvarsspel. Skärpning för fan!

På tal om korplag, Dortmund fick verkligen Hamburg att framstå som ett sådant i söndags. Jag såg bara delar, men rapporter skvallrar om att det kunde blivit tvåsiffrigt.

Arshavin börjar mer och mer framstå som en one hit wonder, han dansade den där EM-sommaren 2008 och förväntningarna var skyhöga. Därför, för att knyta ihop hela den där Jimmy-grejen, här kommer en annan one hit wonder till Arshavins ära.

Dagens tv-tider

Dagen är kommen och efter att ha kikat runt lite på world wide web, så skapas en obehaglig känsla av att Arsenal är ett svin på väg till slakt. Startelvan som ska försvara vår heder ter sig inte särskilt olik den som förnedrades på Old Trafford. Det finns således all anledning till oro. Men man ska komma ihåg att statistiken, bortsett från målen, var hyfsat jämn förra gången. Men som vanligt, det är målen som räknas. Därför kan jag inte nog betona vikten av rätt inställning. Professor Wenger kan stundtals vara lite slapphänt i sin hantering av detta (har jag en känsla av iaf), jag hoppas verkligen att han plockar av spelare som visar minsta antydning på att inte spela hjärtat ur kroppen. Trodde aldrig jag skulle komma dit, men jag saknar Frimpong. Varför han gick på lån, kan jag inte förstå. Han åkte på en jävla smäll igår och jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

Söndag, fotbollssöndag!

Här är dagens tv-tider:

Manchester City vs Tottenham Hotspur, 14.30 Viasat

Hamburger SV gegen Borussia Dortmund, 15.30 Eurosport2

Arsenal vs Manchester United, 17.00 Viasat

Dagens årtal: 1994

Drog till österlen igår för lite avkoppling. Som alltid, fantastiskt, men inget för den mörkrädde. Det var svartare än svart i natt och när jag gick ut för att hämta datorn i bilen, mullrade östersjön mäktigare än någonsin. Gick in och värmde mig framför brasan och en uppsnacks sändning inför morgondagens tungviktsmöten. Slötittade på Man City - Tottenham från 1994, lite småroligt då Maine Road vid tidpunkten höll på att renoveras och inramningen var som hämtad från någon av dem mindre arenorna.

Har inte sett någon hel match idag, kom hem ikväll, sparar på krafterna tills imorgon. Men såg lite snuttar här och där. Verkar varit en blåsig dag i kungadömet, men frågan är om inte vindarna från Irländska sjön var värst. Reina's straffområde i andra halvlek från Reebok Stadium såg ut som Gustav Adolfs torg efter en malmöfestival, fy fan vad mycket skit som flög omkring! Imponerande seger av Bolton dock.

Imorgon väntar som sagt två stormatcher från England. Men inte nog med det, Hamburg tar emot Dortmund hemma på Volkpark. Riktigt intressant i tyska toppen. Gladbach tog sin andra seger för säsongen över Bayern München igår kväll och har fortsatt häng på toppen. Detta öppnade för Schalke idag, ett Schalke som jag börjat få en softspot för nu när jag nördat in mig på Fifa12. Gillar att Alan Smith, Smudger himself, är en av kommentatorerna i spelet. Schalke tog chansen och slog tillbaka Stuttgart hemma på Veltins och är nu i delad ledning med BM på 37 poäng. Sannolikheten att Dortmund kniper alla poäng imorgon är minst sagt stor (är bara realist) och detta skulle i så fall innebära en trio i Bundesliga toppen, BvB, BM och S04...alla med 37 poäng...osså då Gladbach fyra med 36...det tål att sägas igen, tysk fotboll är förbannat rolig!

Bild från: thecambos.com

När jag av en tillfällighet kollade min kontaktlista i mobilen insåg jag att Jimmi...eller Jimmy...eller Jimmie...är ett otroligt vanligt förekommande tilltalsnamn. Detta fick mig att tänka på en annan Jimmy, Jimmy Nail! Minns ni honom? Körde ju en serie för många år sedan, Crocodile shoes, efter liter detektivarbete visade sig att serien är från....1994! Jag minns fortfarande låten från serien och jag vet att Jimmy är geordie och stor Newcastle supporter. Men framför allt, han är slående lik Tony Adams.


Kan inte lägga upp Crocodile Shoes, it's going to haunt me, men vi tar oss tillbaka till 90-talet ändå. Jimmy har samarbetat med Mark Knopfler, men den låt (förutom C S) som jag mest förknippar med Nail är Ain't no doubt, tror till och med att den var med på min första cd någonsin...Absolute Music, men där kan jag ha fel.

Dokumentärhets och en kärleksförklaring

Nästan en hel vecka har passerat, minst sagt dålig uppdatering. Men vissa veckor behöver jag fokusera på annat. Fotbollen har hamnat lite i skymundan, faktiskt, och när Arsenal presterar som dem gör vill man gärna inte prata om det. Swansea borta är förvisso ingen lätt uppgift, men att man inte ska stå på hälarna efter att precis har kvitterat, det trodde jag till och med att fullblodsproffs visste. Men icke. Nåväl, nu väntar matchen med stort M på söndag, Manure hemma. Upprättelse efter förnedringen sist? Nja, jag kräver inte mycket. Är i ärlighetens namn nöjd med en poäng. Men jag kräver fan en inställning från spelarna som gör att jag som åskådare inte får känslan av att vilja slänga tvn från balkongen redan efter första halvlek. Vi får väl se, har aldrig gillat söndagsmatcher, har en tendens att allt för ofta bli ett lidande som knappast är värdigt slutet av en vecka.

Vad har hållit kaptenen borta? Saker av både privat och mindre privat karaktär, men den där stundtals överhettade och något förvirrade hjärnan har glidit in på en del sidospår som jag gärna delar med mig här. Det var ju lite därför som det här började en gång i tiden....som terapi och själsrensare, på ett icke pretto vis, så klart.

Har pratat med två skönheter som inte fått min uppmärksamhet på alldeles för länge. Långa och intressanta samtal som egentligen bara ledde fram till två saker; vi ses och hörs alldeles för sällan och det är ju fan vad tiden går.

Har kommit fram till att jag ser allt mindre på tv. Mest fotboll och lite slötittande på diverse då och då. Däremot har jag tagit svt play till mitt hjärta. Vet inte hur många dokumentärer som jag har betat av innan läggdags, men jag finner det oerhört intressant och det håller min allmänbildning på en fortsatt jämn nivå. Det gick ett gäng dokumentärer om Putins Ryssland som egentligen satte igång hela den här "dokumentärhetsen". Sen har det blivit om allt från Tempelriddare och Romer till svensk skateboard historia och statistik med Hans Rosling. Det är helt enkelt ett utmärkt sätt att se just det man vill, när man vill....catchy!

Det finns en person som är så förbannat lik mig (inte utseendemässigt, om man bortser från hårfästet) att det nästan är skrämmande. Vi har kommit fram till detta tidigare, men nådde nya höjder nu i veckan. Fick gå tillbaka i tiden ett par år, men det innebar ett samtal kring läger och blåa skjortor....och framförallt hur vi upplevde situationen. Våra upplevelser skiljde sig på en och annan punkt (vilket fick till följd skrattattack modell större av yours truly) men i det stora hela kände vi likadant inför dessa barndomens äventyr. Lite liknande känslor som det där gymnastiklägret (Captain Tony som gymnast, believe it!) i Torekov framkallade.

För att återkomma till televisionen, gillar inte reklam i vanliga fall, men med bra musik blir det mesta bra. I SEB's senaste reklam har man tagit hjälp av The Kinks, ett förbannat bra band en gång i tiden! Det gjordes bra musik då, det görs bra musik nu. Jag vill inte jämföra. Dels för att jag inte levde då och dels för att det är dumt. Men om man ser till dem, i jämförelse med dagens musik, förutsättningar och hjälpmedel som fanns då, så gjorde dem ett grymt jobb. Ibland så enkelt, ibland sååå bra. Hamnade i Rod Stewart träsket (i positiv mening) häromdagen och tillät mig minnas det där kassettbandet, med Rod's då nya album, jag köpte under en semester i Bulgarien. Fantastiskt bra! Dessutom är han stor fotbollssupporter (Skottland & Celtic...som ung var han dock gooner), vilket alltid är ett plus. Har för mig att han dessutom var med under dem där kravallerna på Wembley, 1977, efter matchen mellan England och Skottland. Något som för många var startskottet för det som senare skulle kallas fotbollshuliganism. Nog om det. Rod Stewart's kärlek till fotbollen har inte bara uttryckts från läktaren och planen (han har en egen plan, dessutom spelar han frekvent i LA Exiles) utan även i hans artisteri. Låten You're in my heart är en fin kärleksförklaring där han nämner sitt Celtic. En av dem bästa låtarna med fotbollsanknytning. Refrängen får mig att rysa av välbehag...

Va va voom - he's back!

Att se Henry på Arsenals bänk i matchen mot Leeds gav mig blandade känslor. Hur nostalgisk jag än må vara, hur mycket jag än kan tjata hål i huvudet på folk om gamla hjältar och hur fotbollen aldrig blir vad den en gång var....SÅ....nu är nu och då var då. Kan ha lite svårt att se legendarer göra en Jesus inom tävlingssammanhang. Jag var skeptisk till Henrik Larssons vara eller icke vara i landslaget, hans lånekontrakt med United osv. Riktigt lika skeptisk var jag inte nu. Arsenal med skadebekymmer och ett afrikanskt mästerskap som kommer lämna Emiraten brandskattat på värdiga offensiva krafter. Så varför inte liksom? Faran är att glorian och statusen, som Henry har, ska falna. Vi snackar två månader. Speltiden kommer troligtvis bli begränsad, lite back up känning. Han är inte vad han har varit, men han tycks besitta en kärlek till klubben som är den typen av kärlek som är alldeles för sällsynt idag och bara det gör att ingenting, absolut ingenting, kommer någonsin få varken gloria eller legendstatus att försvinna. Det var många celebra gäster på plats, Psycho, giriga Nasri och Beckham med sina Arsenalsupportrar till söner är bara några av dem som valde att se comebacken på plats. Henrik Larsson visade under sin tid i United vilket superproffs han faktiskt var och Henry...gamle TH14 som numera blivit yngre, åtminstone på ryggen TH12, ser ut att avsluta spelarkarriären i Arsenal på likartat sätt. Vi hade det nog alla på känn, men att det verkligen skulle bli så, det trodde vi nog inte. Men det fanns egentligen inget alternativ, comebacken i den vackra röd vita skruden kunde inte bli annat än succé, varför ens tvivla? Återigen loco mode, fan vet om man inte blev lite tårögd.....

Vi tog oss vidare och nu väntar Aston Villa, som i en mycket trevlig match på en åker i Bristol som dem kallar Memorial Ground, slagit ut Bristol Rovers. Fantastiskt att se denna fullpackade arena, typ 12.000, något jag inte riktigt kunde förställa mig när jag själv besökte arenan. Men lottningens höjdare var annars två andra matcher. Givetvis det historiska hatmötet som bottnar i så mycket mer än fotboll, Liverpool vs Man United. Sen ett fin fint derby i nordöstra England, Sunderland vs Middlesbrough. Ska även bli intressant att följa Crawley, som kan bli en sån där klubb som klättrar ett par divisioner i ligasystemet under bara ett par år och som även kan ställa till det i cupen. Tar sig an Hull borta. Dessutom varnar för skrälläge på Vicarage Road....

Läser nu på morgonen om hur det ryktas om ett återköp av Andy Carroll till Newcastle. Fortfarande orimligt, men under rådande omständigheter, rimligt pris nämns. Att Carroll blev Liverpools dyraste värvning någonsin är helt absurt i min värld. Jag kan inte för mitt liv förstå hur dem tänkte när dem köpte honom. Nu är jag inte heller varken sportchef, manager eller vad fan man nu måste vara för att fatta sådana ogenomtänkta beslut. Det var en desperat handling i mitt tycke, man kände sig tvingade att agera då man inte kunde hålla kvar Torres....men oj vad det kostade. Har svårt att se någon rimlig sanning i ryktet. Dels tror jag inte att the cockney maffia är villiga att ge Carroll den (återigen orimliga) lön som Liverpool (dessutom) gett honom och är verkligen Liverpool villiga att förlora sisådär en 200-250 miljoner för spelare på lite drygt ett år? Jag har mina egna åsikter om Carroll, han har spetskompetens, men jag räknar inte honom som en av dem allra största anfallarna i ligan, faktiskt inte. Vad skulle han på Merseyside att göra, born and raised Tynesider (född i Gateshead) eller Geordie om ni så vill och även om ens ursprung absolut inte ska begränsa en människa, så tror jag dock att i det här fallet, Andy Carroll - fotbollsspelaren, funkar det bäst när han får springa in på plan i svart vit randigt. Sen att det kanske blir ett och annat åtal för misshandel, skadegörelse eller whatever...vardagsmat däruppe (inte för att jag vill försköna sådant beteende, bara fakta), så tror jag att det är där han trivs bäst och på så vis även kan få ut sin fulla kapacitet. Vissa spelare funkar så, finns otaliga exempel på detta...det mest lysande, men övrigt ingen som helst likhet, måste väl vara Torbjörn Nilsson?

Fleetwood kunde inte stå emot storebror, och matchen i sig var väl sådär. Imponerande arena dock, även om jag har lite svårt för läktare med sånt där bågformat tak....

Hjärtklappning och ett derby på Highbury

Som jag tidigare har nämnt så har mitt hockeyintresse sakta men säkert avtagit med åren. MEN, junior-VM är undantaget. Tror det var två år sedan (?), som jag satt och såg den där galna finalen mot Kanada. Det var fulspel på hög nivå från hemmanationen, där och då kände jag rent hat mot ett land som jag annars tycker verkar ganska trevligt. Därför, när jag nu åter satt framför tvn mitt i natten för en ny VM-final, tog jag ganska lätt på kanadensarna nyvunna stöd för Sverige efter att ryssarna slagit ut just Kanada i finalen. Något som jag INTE tog lätt på var matchen. Fy fään, vilken pärs, vilken rysare. Men framförallt, vilken underhållning. 19-åringar, som inte bara ger ett moget och ödmjukt intryck i intervjusituationer, utan som också spelar en förbannat rolig hockey. Jag satt som klistrad och övertaget efter de två första perioderna var massivt, tror Sverige hade 22-1(!) i skott under den andra perioden, men likt förbannat uteblev målen. I tredje började hjärtat slå lite snabbare och när keeper Gustavsson stod för en sidoförflyttning i världsklass med 30 sekunder kvar av matchen...då..då såg jag ljuset i tunneln. Övertid följde och plötsligt fick jag Nayim i mina tankar och hans obehagliga "skott" från halva plan som seglade över Seaman och gjorde Real Zaragoza till Cupvinnarcupmästare 1995...skulle ännu en förlängning gå åt helvete? Nej, det var ishockey när den är som bäst. Modig hockey, klok hockey, vacker hockey. Slutet kunde inte bli annorlunda, en lika stor poetisk rättvisa har knappast skipats sedan den där majdagen på Anfield 1989. Jag skrek i kapp med Härenstam och Renberg när avgörandet föll och jag tänker inte be om ursäkt för att jag plötsligt befann mig i loco mode....vilken match!

Mitt intresse för hockey kommer nu återgå till normal nivå och idag kommer jag se en match som jag sett framemot sedan lottningen. Nordvästra England, Highbury, Seasider-derby mellan Fleetwood och Blackpool och Viasats huvudmatch. Storebror Blackpool är givna favoriter, men räkna inte ut Fleetwood. Har fått för mig att matchen kommer sluta 0-3, men jag hoppas att jag har fel. Sätter hoppet till före detta Ebbsfleetspelaren Magno Viera och rutinerade Blackpoolfödde Jamie Milligan, som faktiskt har spelat i Blackpool tidigare.

Ny krönika

Ny krönika finns nu tillgänglig för intresserade. Läses här

Roligt återseende

Vilken match det blev igår! Bra tempo, två fantastiskt snygga mål, ett självmål och ett kärt återseende. Newcastle 3, Manchester United 0...det såg jag inte komma, faktiskt. Demba Ba, vilken spelare. Han gör inte bara mål, han jobbar otroligt mycket där framme och vinner i stort sett varje höjdduell. Inte bara i luften är han grym, på något sätt tycks han ha full kontroll på dem där långa benen och lyckas ofta komma runt sin motståndare. Det finns nog en och annan som i nuläget är hyfsat avundsjuka på skatorna från Tyneside. Demba Ba, som faktiskt spelat i Watfords ungdomslag, har haft ett par ganska omtumlande år bakom sig och inte riktigt lyckats hamna rätt. Nu hoppas jag, för Newcastle skull, att han stannar kvar i klubben och fortsätter bygga upp sin legendstatus i Geordieland, precis som mannen vi såg på läktaren. Men mer om det sen. Omtumlande kanske är fel ord. Men Ba gjorde bra ifrån sig i Hoffenheim och Stuttgart plockade fram stora plånboken för en övergång 2009. En övergång som inte blev av då Ba inte fick godkänt i läkarundersökningen. Han fortsatte prestera nere i Sinsheim och Stoke började visa intresse för honom. I januari fönstret för exakt ett år sedan kom Stoke med ett bud som accepterades av Herr Hopp och kompani, men återigen föll allt samman efter läkarundersökningen. Ett par veckor senare steg West Ham in i handlingarna, The Hammers var smått desperata och chansade med Ba genom att erbjuda Hoffenheim ett prestationsbaserat belopp. Det blev ett lyckokast, på 12 matcher gjorde Ba 7 mål för West Ham. Dessvärre hjälpte detta inte, då klubben som bekant trillade ur Premier League. Ba kunde nu gå gratis efter en friskrivningsklausul vid nedflyttning. Jag tror många klubbar tvekade och såg Ba som en medicinsk säkerhetsrisk. Men inte Newcastle, och vilket fynd man har gjort! Stoke är nog inte helt nöjda, Tony Pulis har bland annat uttryck sin besvikelse över att man inte lyckades få Ba till klubben. Lite roligt att jämföra en annan skyttekung från Bundesliga som nu spelare i PL, Dzeko...vad betalade City för honom? 300-400 miljoner? Visst är det underbart när klubbar med mindre ekonomiska medel kan vaska fram ett och annat guldkorn? Jag tycker det iaf och nu hoppas jag bara att Ba får vara frisk, fortsätta att utvecklas och framförallt, att han kommer tillbaka skadefri från afrikanska mästerskapen.

Matcher från St James' kan vara fantastiska, jag vet av erfarenhet att dem också kan vara fruktansvärda, men när man som neutral sitter och ser ett Newcastle slå Manchester United med 3-0, då myser man lite extra. Jag unnar verkligen Newcastle-fansen framgång. Man blir lite avundsjuk på det genuina i Newcastle-stödet. Det var mycket som gjorde intryck på mig, som vanligt ser ju jag inte bara fotbollen utan snappar upp alltifrån reklamskyltar till roliga supportrar på läktaren. Såg någon den där lilla pojken som stod ensam med United tröja på sig mitt bland Newcastle fans? Haha...jag kunde inte låta bli att tänka på honom ett bra tag efter. Han kommer ju aldrig glömma den matchen, å andra sidan kommer han få se en och annan buckla lyftas för sitt lag och han lär inte få det lika tufft som hans jämnåriga kamrat som satt i svart-vit randig tröja på bänkraden nedanför. Men annars hoppade jag till när man zoomade in den gamle Newcastle-hjälten Philippe Albert. Minns ni honom? Belgaren som spelade tillsammans med Klas Ingesson i Mechelen i början av 90-talet och som efter en stark insats i VM-94 köptes till Newcastle. Han satt där som belgisk expertkommentator och han såg sannerligen ut att trivas. Han tänkte kanske tillbaka på den där otroliga 5-0 segern mot Man U där han själv var en av målskyttarna? Vilket lag Newcastle hade då, David Batty, David Ginola, Alan Shearer, Les Ferdinand, Peter Beardsley osså Albert förstås,...för att nämna några. Men jävlar vilket mål han gör, Albert....Ginola's är inte så dumt det heller! Gillar hans jacka/rock eller vad fan det var han hade svept in sig i. Såg ut att vara en klenod från tiden då han själv härjade på den gröna mattan. Jag vet inte om någon brukar kolla klipp som jag lägger upp, men är det något som ska ses så...this is it! Jävlar vilka mål alltså. Newcastle borde ha tagit titeln året innan, man kom tvåa även säsongen 96-97...denna match får väl ses som lite plåster på såren.

La Puma Helena i the Voice?

Ok, jag har dem senaste två åren lyckats ta mig ur träsket från alla former av talangjakter. Fanns en tid då jag faktiskt intresserat följde idol. Döm mig inte för hårt nu. På senare tid har dock svt play och deras dokumentärer varit det från televisionen som lockat mig mest. Kanske har jag blivit gammal och tråkig? Nej, så är det förstås inte. Prioriterar annorlunda bara. Men! Så sitter man här och inväntar matchen från St James'...förlåt, Sportsdirect Stadium...också fastnar jag framför den senaste i raden av detta digra utbud av just talangjakter, nämligen The Voice Sverige på Tv4. Visst, lite slötittande kan väl knappast dra in mig i det där igen, tänker jag för mig själv...ända tills en viss Helena Gutarra äntrar scenen. Va fan? Det är ju den där galna sångerskan (i positiv mening) i La Puma. Jag kan ha fel...nej, klart det är hon! Nåväl, nu ökar ju risken avsevärt för att jag kommer följa detta gudsförgätna program. Kanske inte ska gå in med sågen direkt, det är säkert bra, i nån mening. Jag känner inte till spelreglerna, mer än jag har förstått att varje deltagare kommer coachas av antingen Carola, Uggla, Petter eller Ola Salo. Helena hade förmånen att få välja, då samtliga ville "ta sig an" henne. Hon valde Petter, bra eller dåligt? Don't know. Men jag kommer nog följa programmet lite på håll och givetvis kommer jag hålla båda tummarna för Helena, en kvinna med klös...grrrr

God fortsättning

Det blev en livad och mycket trevlig nyårsafton i Casa Capitano. Internationella inslag och människor som jag aldrig tidigare träffat, kul! Mindre roligt var det för Gary Woods. GW är Leeds supportern som bor och jobbar i fiendeland, Barnsley. I november vann Barnsley Yorkshirederbyt på Elland Road för första gången sedan 1990 och GW har känt sig illa till mods ever since. Det har inte varit en angenäm tid på jobbet under vintern, hånandet har varit konstant. Men så på nyårsafton var det dags till upprättelse, knappt 6,000 Leeds-supportrar tog sig den korta biten ner till Oakwell i Barnsley och trots att hatet mot Ken Bates fortfarande tycks ta mycket energi av dem, så var det ett extremt laddat bortafölje. En av dem var Gary Woods. Hur gick det då?

Jo, portugisen och före detta Bolton talangen Ricardo Vaz Te som blivit lite av en subersub under säsongen för Barnsley, visade nu att han är en man för startelvan. Hans hattrick låg bakom en förkrossande hemmaseger, Barnsley 4, Leeds 1. Efter den där matchen försvann Gary Woods. Ingen visste var han tagit vägen och ingen hörde från honom på två dagar...förrän han slutligen visade tecken på liv via sin facebooksidan. Där hade han lämnat ett meddelande som i korta ordalag bestod av följande....han kommer inte komma tillbaka till sitt arbete under 2012, han har bytt telefonnummer och flyttat till okänd ort. Ibland blir det bara för mycket, och vid tidpunkter har även Kaptenen känt: fuck it, jag drar..men att verkligen göra slag i saken...mmm, det är det få som gör, all heder till honom dock.

Det har blivit en del fotboll under mellandagarna, men årets första match lämnade mer att önska. Finns det något värre än att missa större delen av matchen för att komma hem och se sista tjugo, typ? Nej, det finns det inte och man bör definitivt inse, kan man inte se hela eller åtminstone större delen av matchen, då kan man lika bra skita i det för annars går det bara på ett sätt. Åt helvete! Det var precis vad det gjorde när jag slog mig ner i soffan för att se sista tio från Craven Cottage igår, det gick åt helvete!

Annat då....

...när jag kom körande söderut på Nobelvägen under mellandagarna svepte en grön saab 900 hastigt in framför mig. Ett mindre utbrott med ett koppel av fula ord till följd. Men jag sansade mig ganska kvickt då jag lade märke till ett antal rödvita klistermärken i bakrutan varav det största förkunnade STOKE CITY FC. Får alltid ett leende på läpparna när man upptäcker att folk håller på andra lag än dem där givna storlagen. Att hålla på tunga mittenlag är verkligen stort i mina ögon, jag är ju på god väg att själv hamna i den skaran. Det är då ens riktiga jag får träda fram och man verkligen får känna hur stor lidelse man har för sporten. Det blir liksom aldrig fest, bara en konstant grå vardag. Man får jobba lite extra som supporter då, och det är nog inte alla som lyckas hålla uppe intresset om det inte ställs en ny buckla i prisskåpet varje år. Så fair play till alla Stoke fans (i just detta fallet), ni gör ett bra jobb.

...skulle ta mig till Skånecupen, men fann inte riktigt tiden till det. Svagt, jag vet.

...börjar längta tills den skånska säsongen drar igång, inte omöjligt att man tecknar tre nya månader med Skånska Dagbladet....kom igen, ge mig ett erbjudande!

...snart dag att ansöka om finalbiljetter till CL-finalen i München, jag gör ett försök.

...Thüringen Rostbratwurst....mmm!